Pernilla

Jag var en av alla de kvinnor som år 2009 fick diagnosen bröstcancer. Jag var 29 år när jag insjuknade. Allt som då stod framför mig hade helt plötsligt förvandlats från en dröm till en fruktansvärd mardröm. Operationer, besked, cytostatika behandlingar och väldigt mycket därtill ställde till och rev upp hela mitt liv. Jag behövde hela tiden någon vid min sida, rädslan och ångesten för döden var så stor att hela jag kände mig hjälplös och livrädd.

Var det nu jag skulle dö???

Efter att allt var över och hela jag inte bara kroppsligt hade förändrats utan även min personlighet hade blivet en helt annan och jag såg livet från ett helt annat perspektiv, var det nu dags för mig att försöka glömma och ge mig ut i verkligheten igen. Bara blotta tanken över att jag skulle börja arbeta och få tillbaks den där vanliga vardagen kändes helt omöjligt. Jag blev rädd över bara tanken på ett vanligt liv igen och skulle lilla späda jag klara av det igen. NEJ!!

Men dagen kom då jag skulle lämna mitt hem en hel vecka för att åka på rehabilitering efter allt som hade hänt mig det senaste året. Nervöst bar jag ner min väska i bilen och körde sakta mot Höör och Lydiagården. Mina närmaste var inte längre i närheten och jag skulle nu träffa helt nya människor. Jag skulle sova borta och rädslan för att inte kunna klara mig själv fanns där hela tiden.

Den långa grusvägen som ledde ner till Huset där vi skulle bo och tillbringa de närmaste dagarna kom bara några dagar efter att bli vägen tillbaks till mitt vanliga liv igen. Huset mitt ute i skogen skulle komma att bli min väg tillbaks. Fast med en lärdom och en erfarenhet som ingen kommer kunna ta ifrån mig. Nästan en hel vecka tillsammans med personer i samma situation som mig gjorde att jag inte kände mig ensam längre. Ett välkomnande från personalen på rehabiliteringen gjorde så man kände sig hemma och allt var bara fint och fullt av varme och omtanke. Dagarna var fyllda av intressanta och väldigt givande aktiviteter. Föreläsningar om cancer, gruppsamtal, enskilt läkarsamtal, pyssel rum, massage och långa skogspromenader var bara några av de aktiviteter som låg på schemat. Vi fick älta prata och även gråta över allt som hade hänt, inget konstigt med det för alla hade vi samma erfarenheter och känslor för det som hade hänt oss. Vi kom alltid till dukat bord när det var dags för mat och det serverades mat som var underbart god och vällagad, hungriga var vi aldrig. Lydiagården var det bästa som kunde hända mig efter allt jag gått igenom och som gjorde så jag vågade ta steget ut i vardagen igen. Idag kan jag leva med mina erfarenheter och ibland plockar jag fram mina känslor från den tiden och inser hur himla bra jag har det idag. Men jag vet att livet tillbaks hade tagit mycket längre tid om jag inte hade fått dessa dagar på Lydiagården, tillsammans med den helt fantastiska personalen och mina nyfunna vänner.

ETT STORT TACK TILL LYDIAGÅRDENS MEDARBETARE OCH MINA NYFUNNA VÄNNER.

Lena

Jag heter Lena är 45 år och drabbades av bröstcancer i mars 2009.

Efter avslutad cellgiftsbehandling fick jag förmånen att tillbringa en vecka på Lydiagården, hösten 2009. Det var en fantastisk upplevelse som jag gärna delar med mig av.

Under min behandlingstid fick jag en liten broschyr om Lydiagården och tänkte ,att där skulle jag vilja avsluta min ”resa” innan det var dags att återgå till arbetet. Vi var 14 kvinnor som alla var färdigbehandlade, samt en anhörig. Det varma mottagandet från personalen, fick oss att känna oss välkomna och från första stund, infann sig en stark känsla av gemenskap och samhörighet.

Programmet under dessa fem dagar var professionellt upplagt med givande föreläsningar, gruppsamtal och aktiviteter. Det fanns även utrymme för egna aktiviteter, några som jag minns med glädje var mina morgonpromenader tillsammans med Frida. Vi gick iväg före frukost till en sjö som låg en kilometer bort. I gryningsljuset, med ett lager dis över vattenytan, simmade vi runt i det kalla vattnet, det var magiskt.

Att få umgås med andra som befinner sig i samma situation, genomgått liknande behandlingar och få dela dessa erfarenheter var för mig både givande och stärkande.

Vi som var på Lydiagården dessa dagar har fortfarande kontakt med varandra via en egen webbsida, tack vare Inger som tog detta initiativ. Till hösten har vi vår första återträff inplanerad.

Stort tack till all personal på Lydiagården, ni är fantastiska.

Minnena från dessa dagar ger mig kraft och energi.

Rut

”Lydiagården för vila, rekreation och avkoppling”

I år har jag fått uppleva en underbar vecka på Lydiagården.

Jag heter Rut Ekström född 1929. Jag är blind sen födseln, har varit gift, men är nu änka sen september 2008.

För tre år sedan blev jag opererad för bröstcancer. Man talade om för mig att i Skåne finns en gård dit canceropererade fick komma för en veckas vila och rekreation och för att träffa andra människor i samma situation.

Jag tänkte med detsamma, att dit hade jag just då behövt åka, men min man var sjuk och själv såg jag min synskada som ett hinder. Jag visste ju inte vem jag skulle kunna få med mig dit.

Så det fick jag bara lägga på hyllan, men sedan min man dog och det blev så ensamt här hemma, tog jag kontakt med min kurator och det skulle inte möta på några hinder för mig att åka dit.

Jag tog också kontakt med Lydiagården och jag var välkommen att åka dit tillsammans med min ledarhund storpudeln Hellen.

Nu började det hända något. Jag fick kontakt med dom som skulle ordna min resa dit. Jag till och med skulle få en ledsagare den veckan. Nu kände jag att alla hinder hade röjts undan och att allt kom på plats.

Så kom dagen när vi åkte iväg. Nog hade jag tänkt att det skulle bli skönt och underbart med ett sådant ombyte, men det blev ännu underbarare än jag hade förväntat mig.

Vi möttes med öppna famnen full av kärlek och empati. Jag kände att här skulle jag trivas. Det var ju idel godhet och vänlighet som mötte oss. Det kändes så gott att även min ledarhund var välkommen.

Hon fick följa med på alla våra fina promenader, där hon fick springa lös och nosade och trivdes med allt hon upptäckte. Det blev tidningsläsning på hundars vis. Där fanns Nosblaskan, Svansposten, Tassebladet, hundsniffet och andra tidningar.

Det var så fint att få träffa alla i personalen, där man fick prata ut av det som låg på hjärtat. Vilka underbara sjuksköterskor och tänk att få sitta och prata med en doktor i 40 minuter. Vilken underbar doktor sen. Det är annat än dom få minuter man får när man skall till läkare för att få berätta om sina problem. Det blir ofta en spärr och man glömmer vad man vill tala om. Men här kände jag att jag verkligen fick prata ut.

Ja, jag trivdes faktiskt med allt. Maten var alltid välsmakande och riklig.

Så kommer jag ihåg gemenskapen med alla gästerna. Det gick så lätt att få prata ut och vad som låg på hjärtat.

Vi fick också jobba med våra händer och det blev fina saker av lera och pärlor.

Ett besök i en simhall hörde också till höjdpunkterna. Jag kände att jag trots min synskada kunde delta även om jag inte såg alla rörelser, men vad gjorde det. Jag fick jobba på i min egen takt och jag kände att jag var accepterad sådan jag var.

Allt på Lydiagården bidrog till att denna vecka kommer länge att finnas kvar i mitt minne.

Lydiagården behövs. Den har en uppgift att fylla. Min ledsagare är ju alltid så underbar. Hon hade tålamod med mig och uppmuntrade mig i allt vad jag tog mig för.

Hon är även min ledsagare här i Halmstad och vi trivs väldigt bra med varandra.

Nu hoppas jag bara att flera synskadade skall hitta vägen till Lydiagården.

Tack alla fina vänner som jobbar där. Ni gör ett gott arbete. Jag önskar er allt gott och lycka till i fortsättningen.

Hälsningar från Rut och ledarhunden Hellen

Helena

"Jag vill tacka Er för min underbara vistelse på Lydiagården vecka 20/09.

Tack doktor, sjuksköterskor, prästen, rehab personalen, köket, mm. Tack för god mat, omtanke.

Jag är 60 årig kvinna som kom mycket stressad, med ångest och ont i själen, hade tappat bort mig i sjukdommen, livet hade inte någon värde.

Kom hem som en ny människa, det går ej att beskriva. Jag har lärt mig mycket, träffat trevliga människor.

Det är värt att leva nu. Jag njöt av fin omgivning i huset, Lydiagården är inbäddat i grönska, det var som balsam för själen. Rekommenderar Lydiagården starkt."

Ann-Kristin

"Efter en tuff cellgiftsbehandling var min kropp en spillra både fysiskt och psykiskt.

Oron över att min lymfomsjukdom kommit tillbaka, redan efter 3 månader efter den sista behandlingen raserade mig fullständigt. Jag kom till Lydiagården med en känsla av att sitta ensam på en öde ö i Atlanten! När jag reste hem var det med tro, hopp och kärlek i kroppen. Tron på mig själv. Hoppet att fixa mitt återfall. Kärleken till mina medmänniskor.

Tack Lydiagården!"

vecka 9, 2009